Oljemiljarderna

Okej, så Ludvig har börjat dejta Kerstin från Man Power, trots vår HR chefs uttryckliga avrådan från all slags intima relationer mellan förlagets grundare och personal. ”Det är en strukturell skillnad som gör relationerna skeva i grunden och vi kan inte hålla på att ta in ny personal från Man Power varje gång en intim relation tar slut.” Jag fattar det, Anna fattar det, Elis fattar det. Ludvig begriper det tydligen inte alls, eller så är han bara så huvudstupa förälskad att han inte kan se det. 

Dessutom! Så gick han bakom ryggen på mig och uppmärksammade Kerstin på vad jag skrivit om henne (Kerstin hade aldrig sett det annars), vilket lett till att jag nu fått dem båda mot mig. Resultatet är dels att kommunikationen mellan oss grundare havererat, dels att den effektivitet som jag tidigare berömt Kerstin för numera lyser med sin frånvaro. 

Okej, jag är sur på det där, men jag ska försöka lägga det bakom mig. Så, nu över till lite muntrare saker. Renate förlags börsanalytiker Sven Olzon har tydligen hittat en bahrainsk oljeshejk som eventuellt skulle kunna tänka sig vara intresserad av att köpa andelar i Renate förlag. Om det går igenom så tror Sven att vi alla som startat förlaget kan casha in och checka ut (efter att Sven dragit av 40% i ”finders fee”). Han har just tömt bolaget på det sista överskottet för att bekosta arabiska översättningar av affischerna till shejken och tydligen satt Kerstin på att ordna med det aws (as we speak) (om hon inte är med Ludvig förstås) (jag vill inte veta). (Skitsamma (det var inte det jag ville skriva om) tillbaka till den bahrainska shejken). Jag har börjat fundera på vad jag skulle göra av pengarna om dealen gick i mål och pengarna trillade in.

Det här är vad jag kommit fram till: 1. Betala skatt. 2. Köpa ett hus till min mamma. 3. Köpa nåt fint att ha på mig på Renates julfest. Den 18 december kommer vi ha vår första årliga julfest och jag gissar att Elis kommer att ha på sig nåt sedvanligt sleaze-elegant; glitterkavaj och riven t-shirt eller nåt. Anna kommer ha nåt mer Rivieran-inspirerat på sig, kanske en kort vit klänning och korta vita handskar. Eller en lång vit klänning och långa vita handskar. Ludvig däremot är mer av ett oskrivet kort. Jag har märkt bara de här senaste dagarna att han börjat frångå sin klassiska gubb-look till förmån för mer sensuella material. Mjuka lösa kläder i velour och sammet. Kort sagt, han har börjat blomma ut. Jag både fasar och längtar efter att få se vart denna process kommer ha tagit honom om sex veckor. Hur som helst, så känner jag att jag vill dra på med nåt riktigt originellt och stiligt så att allt fokus hamnar på mig. (Obs det är inte alls för att få uppmärksamhet från Kerstin, som jag förstått också kommer att vara där.) (Men om jag får det så kommer jag givetvis att ta vara på den och lära känna henne bättre (dock absolut inte på det grova sätt som Ludvig lärt känna henne)). Jag har alltid varit väldigt ren i mina tankar. Och jag tänker att jag med rakhet och renhet kanske kommer att vinna det övriga gängets (och Kerstins, även om det inte är viktigt) respekt. 

Så det här är stilen som jag kollat in som inspiration till festen. Vi får se var det landar. Stay tuned.

Helgen med Kerstin

Anledningen till att jag har varit litet frånvarande här på bloggen är för att jag har haft en del annat att göra på sistone. Efter Martins något grova påhopp på Kerstin fick jag gå in och lägga plåster på såren. Det var en riskabel manöver Martin gjorde, då han skrev om Kerstins åsikter och så vidare. Det såg ut som att Kerstin skulle göra exit från Renate. Av någon anledning har hon vänt sig till mig och nu skulle jag säga att läget är under kontroll. Men det har inte varit lätt. Det har varit många samtal, enkom per telefon. Det är tur att det är så billigt att prata i telefon nu för tiden. Kerstin har bott här några dagar också. Det har varit tufft, men också förlösande. Det kändes som att det var jag som skulle ta hand om Kerstin, men efter ett tag förstod jag att jag behövde tas om hand lika mycket. Ju mer vi pratade desto mer tyckte jag om Kerstin, hennes lite stiffa stil, en tidlös stil, men elegant, och inte utan fräckheter! Men Kerstin är inte som vi, hon är mer lågmäld. Hon tycker om att läsa Per Wästberg. Hon odlar de ideal som konstituerar ett dygdigt borgerligt liv; artighet, diskretion, tolerans, ödmjukhet och bildning. Jag skall inte sticka under stol med att jag har börjat fatta tycke för Kerstin. Men kanske inte på DET sättet. Jag vet vad ni tänker. Men med Kerstin är det något annat. Och ju mer vi umgås desto mer avlägset känns det att någonsin igen ingå i vad som numera kallas för “relation”, jag trivs bättre med att bara träffa Kerstin, prata om Per Wästberg, vara diskret, artig och bildad. Under helgen har vi besökt Thielska galleriet, men Kerstin var inte överdrivet förtjust i Carl Johan de Geers oeuvre, lite för “sprakande”, tyckte hon. Vi har också sett Nicolai Dunger på Stampen, det tyckte hon var rätt rivigt, hon tyckte det påminde lite om Rolling Stones, det var lite av en ny sida hos henne jag såg. Men hon gick innan andra settet gick igång. Jag vet inte vart hon gick. Eftersom hon flyttat in hos mig har jag tänkt att hon inte har någonstans att bo, men kanske behövde hon bara komma bort från “sina environger” som hon förmodligen själv skulle ha sagt. Nu är det ny arbetsvecka och arbetet fortsätter. Kerstin håller på med pressmeddelandet. Hon var förstås besviken på min och Elis medverkan i P4 Stockholm, men vid det här laget har vi vant oss vid hennes feedback. Mellan raderna förstod man att hon tyckte vi ändå gjorde det bästa av situationen.

Alla helgons dag och Renate på stan

Som redaktör och förläggare blir man lycklig som ett litet barn ända in i själen när ett skönlitterärt verk man varit med och förlöst liksom växer i det offentliga rummet. Detta händer till exempel när man går förbi ett elskåp på vilket Anna Axfors litania Skogen är cool (Renate 002) bildar som en stolt diptyk tillsammans med en reklamposter för Per Anderssons nyskrivna ensamrevy Räkhäst. Andersson sitter på en ett sorts mytologiskt väsen, hälften häst, hälften räka, och blinkningen till Axfors uppdaterade naturlyrik (en sorts naturens ruinlyrik?) skapar som komplexa knivar av gåshud i hjärteroten! För att inte tala om de platser i gatubilden där Ludvig Köhlers Nästan allt (Renate 003) slumpmässigt kombinerats med den subtilt visuella informationen som sprider gospeln om det innovativa performanceverket Pernilla Wahlgren har hybris!

Det jag försöker säga är att konsten har inga gränser. Den går att tukta, men den kommer alltid svämma över på de mest oanade vis! Jag tror det har med Gud och alla helgon att göra, men jag vet inte helt säkert. Enligt bekräftade rykten har någon klottrat “LIES” på en av Axfors text-kaniner (“lögner” på svenska). Det jag försöker säga är att Renate berör och förstör. I en annan del av city har någon placerat en readymade i perfekt vinkel framför Martin Luuks Nej, nej, nej (Renate 001). En uppochnedvänd Voi som hade gjort Ulf Linde helt kåt av avund.

Renate på stan får mig att tänka på farsor på stan och det får mig att tänka på Killinggängets sketch om fasaner på stan. När jag var liten så tilltalade det alltid mig lite extra när Killinggänget gjorde humor av vuxna med civilkurage. Eftersom min pappa har norra Europas största civilkurage. Höjdpunkten är nog i krogshowen på Berns, när Johan Rheborg imiterar Fryshusets grundare Anders Carlberg, eftersom min pappa jobbade på Fryshuset nästan hela 90-talet. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det här för dig, men that shit hits different. Jag hade länge norra Europas sämsta civilkurage. Det var mitt tonårsuppror.

Nåväl. Kampanjen fortsätter. Minst en vecka till. På måndag ska jag och Ludvig intervjuas av P4. Live någon gång vid 10-tiden. Då ska jag prata mer om min pappa och hans stora engagemang för ungdomar på glid. Då ska jag prata mer om oväntade möten mellan ord och bild. Renate bryr sig! Fortsätt klottra och skriv en ekfras.

Webbshoppen

Jag tycker det bästa med vår releasefest var när vi stod och rullade affischer, det kändes som vi stod och sålde sushi, och det var ett himla tryck?? Älskar den känslan men jag upplever den nästan aldrig eftersom jag inte har nåt jobb. Nu håller jag på med Renates webbshop, har lagt upp affischer på bordet så det ska ge känslan av att vara ett lager. De andra tycker att jag tagit på mig för mycket arbete men de fattar inte att jag tagit på mig det arbetet för att jag behöver ett jobb. Jag vill att vi ska göra Renate till ett aktiebolag och att jag ska kunna jobba med webbshoppen åtminstone 50%. Kan ha en låg lön. Men vet att jag kommer få slåss för denna dröm vågar inte ens ta upp den med killarna, de verkar hata pengar, speciellt Elis. Jag har lite förslag på vad vi skulle kunna sälja men kommer inte skriva det här.

Renate är familj

Min fru, som är Renates husformgivare (eller var?), sitter på yogamattan och tittar på Bonusfamiljen tillsammans med vår dotter som leker med ett durkslag som en annan fattig plebej. Jag undrar om Martin Luuk är med i den här nya säsongen. Jag har bara sett några avsnitt innan, jag är sannerligen ingen Bonusfamiljen-expert!, men jag har förstått att Petra Medes karaktär har ersatts av en helt annan skådespelare. Det vore intressant om Martins karaktär bytts ut mot han den där stiliga dansken i The Square, Claes Bang. Visst heter han så? Claes Bang! Min nu levande favoritförfattare tror inte på Big Bang. Han tror att Big Bang är en social konstruktion. Ja, ja. Eller så kanske Martin bytts ut mot den där killen som brukar spela apa. Ja, ja, ja! Det är inte därför jag är här, inne i bloggen, Renate-bloggen. Rummet där man gör de riktiga pengar, för att citera, eller parafrasera, Levinas. Pudelns kärna! Mörkrets hjärta! Nej, jag är här för att blogga om Renates lansering! Jag hade mycket uppdämd och för mig relativt okaraktäristisk aggression liksom bubblande i mig under releasefesten på Bar Brillo i torsdags, energi som fick utlopp efteråt, klockan 23:45, på Bar International när jag rusade ut ur lokalen efter att Anna Axfors sagt till mig (framför Malte Persson!) att jag inte förtjänar ett pris. Inte ens ett kallprat med Jerker Virdborg (som känner halva The Embassy!) kunde göra mig på bra humör. Nej, jag åkte hem stupfull till min familj (som sov hos min gamla familj, det vill säga: mina föräldrar) och på den golgatavandringen hann jag dessutom skriva några patetiska tweets förklädda till halvsuicidal, nihilistisk humor.

Men det här är ingen avbön! Ingen ursäkt! Jag gillar min nya osköna stil. Jag är den förste att välkomna om jag blev lite mindre insmickrande och krystat artig. Om jag omfamnade mina demoner och gav utlopp för dem! På Renate-förfesten hos Ludvig hade hela gänget, eftersom jag var så stressad och taggigt otrevlig (jag hade köpt champagneglas av plast!), bedyrat att jag skulle få ynnesten att strunta i all logistik under kvällen. Det var säkert mitt fel, min nerviga manis fel, men jag sysslade då inte med något annat än passivt aggressiv logistik på Bar Brillo! Medans Martin minglade med killen som kanske startade Bounce Streetdance Company. Tur att båda hade gått när jag som avslutning, för att markera evenemangets slut och för att jag hade utlovat hemlig underhållning, tog mikrofonen och stammade fram några felaktiga rader ur Havet ligger blankt. Det var så pinsamt!

Jag är livrädd att webshoppen ska haverera och att vi ska bli skyldiga folk pengar och sen kanske åtalas. Jag är livrädd för att bli kriminell. Istället för Bulletin blir Renate Opulens? Det kanske inte delades ut drinkbiljetter på Bar Brillo, men om någon hade viskat “Opulens” till de tvålfagra ynglingarna i baren så hade den fått en gratis White Russian. Ja, ja, ja! Nej, nej, nej!

Nu sa min fru att hon ångrat sig. Tidigare har hon tjatat om att hon vill träffa en man som redan har ett barn om vi skulle skilja oss. Nu, efter att ha sett Bonusfamiljen, säger hon att hon vill träffa en man som har ett barn som har dött. Om vi skiljer oss. Minns ni den där härliga filmen, Ogifta par - en film som skiljer sig? Renate borde ge ut Peter Dalle. Ska fråga Kerstin.

Kerstin

Igår var festen, roligt att få träffa sina läsare, som det heter. Eller vänner, som det också heter. Vi alla fyra läste våra texter och dessutom väldigt fint, måste jag säga, men om jag bara skulle välja ut en så skulle jag välja Ludvig. Han var den enda av oss som hade memorerat sin text och levererade den, speciellt andra halvan, med en frenesi som jag inte visste att han hade i sig. Jag gillar ju Ludwigs normala, jag ska inte säga pårökta, men lätt sävliga stil, men det här var nåt helt annat. Som om någon injicerat honom med några droppar Blitzkrieg bop just innan han gick på.

Jag vet inte om ni hann träffa Kerstin, som ju hade ordnat hela festen. Hon hade nog velat bli uppbjuden på scen också, men vi ville hålla rätt hårt på åtskillnaden mellan konst och business och Kerstin är, som man säger ”all business”. Kanske såg ni henne uppe vid försäljningsbordet klagandes på att vi rullade affischerna för långsamt? Jag tror att hon en dag kommer att leda en mycket effektiv barndriven klädfabrik i Asien. 

Folk har varit nyfikna och frågat en del om henne, så jag ska försöka berätta lite här. 

Kerstin styr det här företaget med järnhand. Utan henne skulle ingenting hända, men hon är också vad vi i västvärlden kallar för ”lite problematisk”. Vi fick henne från Manpower och det går säkert att lämna tillbaka henne, men nu när hon redan gjort sig oumbärlig och dessutom lärt sig alla företagshemligheter, så känns det lite risky. Sen undrar jag om hon inte är lite antisemitisk också. Säg inte det till nån, för vi vill verkligen inte att vårt förlag ska smetas ned av sånt och än så länge har jag inte så mycket att gå på mer än att hon är från Malmö. Men det är Anna också och hon är väl inte antisemitisk alls, eller är du, Anna? Du skrev det där om att Ludvig är jude, var det viktigt, eller varför tog du upp det? Skitsamma, jag fick bara en vibb från Kerstin när jag pratade om grisfilmen Gunda att hon trodde jag syftade på ”judesvin”, vilket jag så klart inte gjorde alls eftersom Gunda bara är en helt vanlig gris-gris. Men bara att hon gjorde den kopplingen var lite skumt, skitsamma, som jag säger har vi verkligen inte på fötterna så det räcker för en uppsägning. Och dessutom skulle vi nog inte våga det heller. Anledningen till att jag vågar skriva det här överhuvudtaget är att hon varit tydlig med att det inte ingår i hennes uppgifter att ”läsa er trötta egoblogg!” Så jag vet att hon aldrig skulle få för sig att titta på nåt som står här. Så det här är vårt lilla ”safe space” från Kerstin. Hon läser ju av våra mail också, vilket jag fattade först när hon satt i fikarummet och gafflade om nån intim detalj om min operation som jag bara skrivit till min fru om. 

Nu ska jag försöka säga nåt positivt om Kerstin… Hon är effektiv och hon har fått det här att bli något överhuvudtaget. Det är hon som satt deadlines, hon som tjatat på Carl Jurell på Kulturreklam att sponsra våra grejer och hon som jiddrat drinkbiljetter med Luciano till festen igår (det blev noll drinkbiljetter, däremot tog hon själv in fyra flaskor av deras dyraste Sancerre (utan kostnad), som jag såg henne glatt dela med sig av till sina väninnor) Det är också hon som håller i shoppen och har gått till affären och handlat ramar, vilket är en annan av hennes hang-ups. Jag tror att hennes största dröm är att ha en inredningsaffär, så hon har i princip tvingat oss att tillhandahålla alla affischer i ram, för ”vi är väl inte Söders bokhandel heller”.

Jag tror inte alls hon har respekt för det vi gör. Hon tycker alla kulturarbetare bär offerkofta och parasiterar på ”riktiga yrken”. Hon skrattade gott åt den där kommunpoeten och sa: ”Bara i Sverige!” När jag frågade vad hon menade så sa hon att så fort hon fick förlaget att gå runt så att hon kunde tjäna pengar medan hon sov, så skulle hon bosätta sig i Spanien istället ”där ens skattepengar inte bekostar könsbyten på barn”. Hon tycker att Einár ”fick vad han tålde” och är övertygad om att Elis är homosexuell för att han är pappaledig. Och när jag då hänvisar till att han ju är pappa till barnet och ju därför per definition måste haft heterosex åtminstone vid ett tillfälle, så skrattar hon rått och säger ”Hahaha det där tror du inte ens själv på.” Kort sagt, hon är lite egen, Kerstin, men vi hade aldrig klarat oss utan henne. 

Kerstin

Jag drömmer om splitter i maskineriet

Renates första utgivning har satts upp i Stockholm City (hoppas de som satte upp affischerna fick okej betalt, antagligen inte) och imorgon är det releasefest. Natten som föregick denna dag så drömde jag att redaktionen började bråka, liksom offentligt, som killarna och tjejerna på Bulletin, och att den sen splittrades i fyra olika mer eller mindre militanta fraktioner. En redaktion på fyra personer kan splittras i fyra fraktioner. Jag drömde också att en av fraktionerna, jag, utfärdade någon sorts postironisk fatwa mot Sven-Harrys konstmuseum (för att fasaden inte är av riktigt guld), och att en annan av fraktionerna, Martin, utfärdade en fatwa mot restaurang Peppar (för att de kör julafton året runt vilket är så passé), och att en tredje av fraktionerna, Anna, utfärdade en fatwa mot Rönnells Antikvariat (eftersom det är en så dålig lokal för stand up comedy), och att en fjärde av fraktionerna, Ludvig, utfärdade en fatwa mot Birka Bowling (av anledningar som är hemliga och provocerande). Det är nog bara nerver, men jag tänkte tanken, när jag blev uppringd av en journalist från nättidskriften Opulens som ville ställa några frågor om förlaget, att tänk om jag säger något nu som de andra verkligen inte kan stå för. Jag var lite stressad för att min dotter skrek och min mobil hade dålig täckning och så skulle jag typ svara på frågor om förlagets vision och så vidare. Vad jobbigt det är att tala för en grupp! Men sen omfamnade jag det där i huvudet, jag tänkte att det blir kul om vi börjar bråka och säger olika saker till alla medier. Det finns så många olika medier. Och jag har alltid velat vara en del av en redaktion som skaver. Som att vara med i The Beatles. Imorgon ska jag ha en tröja på mig som det står “The Beatles broke up Yoko Ono” på.

Lars Noréns katalog

Ludvig och Anna vet det inte, men idag var jag och Martin och kollade på tryckprover på Renates första utgivning. Jag tänker inte avslöja vad vi tyckte, men vi stod och hummade och kände på pappret och sa saker om materialitet och så vidare. Martin hade på sig sitt karaktäristiska plagg (en pälsmössa) och jag hade på mig tv-smink. Det var trevligt. Som Petter brukar säga: saker och ting börjar röra på sig. Jag tror att han brukar säga så. Rapparen Petter. Jag vet inte riktigt. Sen promenerade vi i rask takt, med de fyra tryckproverna i ett sånt rör som man har affischer i, till Bukowskis för att Martin ville köpa katalogen som killarna och tjejerna på Bukowskis dokumenterat det som var till salu från Lars Noréns dödsbo i. Han frågade mig om det var okej att han auktionerade ut mitt dödsbo om jag dog. Jag svarade trevande typ nej, eller kanske. Tjejen på Bukowskis pratade inte svenska. Detta gjorde oss väldigt glada. Det kändes lyxigt. Just det! På vägen till Bukowskis så gick vi förbi en man som sysslade med musikläggning av tv-serier! Han var skitsnyggt klädd och hade en pudel. Martin sa att han älskade northern soul. Saker och ting börjar röra på sig. Lars Noréns ting, våra ting, dina ting. Det börjar kännas konkret. Nästa vecka smäller det. Killarna och tjejerna (som mest verkar vara killar tbh) på Kulturreklam kommer till Bar Brillo 28/10. Gör du? Jag hoppas betalfunktionen på den här hemsidan fungerar. Ska maila Anna och fråga. Men jag tycker alla ska köpa sitt exklusiva exemplar av litteratur i affischform (Per Hagman är väldigt avundsjuk) i Stockholm, gärna nästa vecka.

Egen text

Jag sitter här och skriver. Det är den sextonde oktober och Finland har fått sin femte coronavåg, har jag precis läst på Dagens Nyheters webbplats. Tänkte lite på bandet Mahavishnu Orchestra tidigare idag, och att så lite förändras från när man var riktigt ung, vissa kvällar kan allting bubbla upp och allt känns som förut, en kväll för femton år sedan. Jag såg filmen Raggare igår och blev lite nostalgisk. Det finns en film på SVT Play av Chantal Akerman som jag har velat se sedan jag var 17 eller så, nu måste jag förmodligen se den. Men den är tre timmar lång. Det är mindre än två veckor kvar till affischerna släpps på releasen, det är inte så lång tid när man tänker efter. Om jag gör 50 armhävningar och 150 situps per dag kan man nog se ett resultat på min kropp på releasen. Jag kan också läsa hela P-O Sundmans författarskap och vara förberedd för releasen på ett helt annat sätt. Jag tittade på filmen Rio med min son och blev lite ledsen när jag tänkte på hur det ska gå för alla paradisfåglar. Men det känns här ändå viktigt att understryka att Renate inte har några världsförbättrande ambitioner. Ibland kan jag känna att kulturvärlden har tagits över av människor som inte borde hålla på med kultur, men deras gamla sysslor har blivit robotiserade och därför måste de ju hålla på med någonting. Det finns något mystiskt och oklart i kulturen, i skapandet, som förmodligen alltid kommer finnas där. Det kommer också leda till att massa personer håller på med det utan att de vet vad de gör, och utan att de förstår att de kanske gör kulturen en otjänst genom att ladda den med massa budskap och så. Vad ville jag säga med det här. Jag har skrivit en dikt på en affisch, köp den om du vill. Eller så kan du gå förbi den på stan bara. Låta budskapet sjunka in, nej, det finns inget budskap. Eller, det känns fel att säga att det inte finns ett budskap, men det känns lika fel att säga att det finns ett budskap. Det är en sång man kan sjunga när allt annat känns konstigt och manipulativt.

Martin har mejlat sina kompisar

Nu sitter jag här igen. Känner att jag börjar lägga in för mycket känslomässigt engagemang i hemsidan. Orolig för vad killarna ska tycka. Allt är mycket krångligare än man tror plus att de sa att det inte spelade nån roll om vi har en hemsida eller inte det var bara jag som brann för den biten. Så känner en viss press att det ska vara motiverat med en hemsida, typ att det ska hända bra grejer här inne, det är bland annat därför jag skriver det här blogginlägget. Väntade ett tag på att få bilder på affischerna skickade till mig igen eftersom jag inte orkade leta efter dem i mejlkorgen. Under tiden visste jag inte vad jag skulle ta mig för. Ringde en kompis. Försökte också få tag på en terapeut. Tror det skulle vara bra för mig att gå i terapi, men inte sån vetenskaplig terapi som är sanktionerad av staten utan nån flummigare variant. Tror jag redan kommit så långt man kan komma rent så evidensbaserat och nu behöver jag lite mer andlig vägledning om man kan säga så. Men det var inte det vi skulle prata om här. Martin skickade precis ut ett jättegulligt mejl till alla sina vänner, såhär löd det

NYTT FÖRLAG, NYA GREJER

RENATE FÖRLAG

• Är ett nystartat förlag.

• Som ger ut litteratur i affischform.

• Och tapetserar stan med den.

• För att få ut litteraturen.

• Dit där folk passerar.

• Istället för att.

• Folk bara läser.

• Det de själva söker upp.

• Och ingenting någonsin förändras.

• Och alla går i sina invanda cirklar.

• Som ingen kommer ut ur.

• Så vi ska nå ut dit.

• Till dom som inte vill ha den.

• Och när jag skriver den.

• Så menar jag vår litteratur.

• De första fyra släppen.

• Är skrivna av förlagets grundare.

• Anna, Elis, jag och Ludvig.

• Och vi kommer att fira detta.

• På Bar Brillo.

• Torsdag 28 oktober kl 18-22.

• Där kommer vi att sälja affischerna.

• Så att ni kan köpa dem.

• Och ha dem på väggen.

• Eller ge bort dem till.

• Folk som inte visste att de ville ha dem.

• Och aldrig hade kommit på tanken.

• Att köpa dem själva.

• Men nu när de fått dem.

• Så tycker de om dem.

• Så pass mycket att nästa gång.

• Som vi har en release.

• Så kommer de gå dit själva.

• Och köpa en affisch till sig.

• Och en till någon annan.

• Och så fortsätter jorden att snurra.

• Och allting går framåt.

• Och när allt det här är över.

• Om 200000 år.

• Så kommer våra affischer.

• Att ha tagit över världen.

• Det kommer att vara som ett gigantiskt internet.

• Men i pappersform.

• För elen har gått.

• Och om man vill se hur man får jorden att gå under.

• Så kan man hitta receptet.

• Där bland våra alster.

• Och om man bara vill bli glad.

• En dag.

• Så kommer det att.

• Finnas en sån affisch också.

• Men nu är vi ju bara i början.

• Av den här solskenshistorien.

• Eller vad vi nu ska kalla den?

• Om det slutar med att solen slocknar.

• Men hur som helst…

• Så kan ni ta med plånboken.

• För vi kommer att sälja.

• Tio numrerade signerade ex.

• Av varje.

• Till ett lagom högt pris.

• Och sen kommer det också.

• Att finnas.

• En billigare utgåva.

• Till kreti och pleti.

• Men så billig kommer den inte vara.

• Och den kommer att kännas dyr.

• När du har den på väggen.

• Eller ger bort den till din väninna.

• Som knappt kan läsa.

• Men som vill ha något nytt.

• På sin vägg.

• Litteratur som inredning.

• Är det litteraturens räddning

• Eller är det dess dödsstöt?

• Skitsamma, jag ska snart avsluta.

• Jag vill bara säga.

• Om jag inte redan sagt det.

• Att förlaget är döpt efter Renate Bauer.

• Som är en slags föregångare.

• Till det som vi vill göra.

• Ni har säkert sett hennes grejer.

• Om ni vart i Stockholm de senaste 30 åren.

• De ser ut så här.

• Eller så här.

• De är ibland svårlästa.

• Men alltid intressanta.

• Hur som helst så är det nåt sånt som vi vill göra.

• Fast egentligen inte alls.

• Ja, ja, ni kommer att fatta.

• När ni väl får se dem.

• Så kom och titta.

• Så kan vi diskutera.

• Saken vidare.

• Sen när ni har sett dem.

Hjärtligt välkomna!

Er vän,

Sitter och fixar

Sitter och fixar med hemsidan. Tänker på alla killar som gör detta dag ut och dag in och hur beundransvärt det är. Det är faktiskt inte så enkelt. Martin ligger på mig lite att den måste bli klar tills affischerna kommer upp på stan eftersom hemsideadressen står på affischerna och då… blir det ju inte så bra om allt man möts av är “hej vi bygger om”. Eller var det i pressmeddelandet adressen skulle stå. Hur som helst. Viktigt att det blir klart i tid såklart. Tänkte det kan vara bra med en blogg så man kan följa processen, lite transparent sådär. Vet dock inte om “killarna” kommer kunna ha inlogg till hemsidan så i så fall blir det väl bara jag som får blogga, lika bra det eftersom jag är den sexiga i vår konstellation och därför något av ett ansikte utåt. Det var Martin som kom på att jag var den sexiga. Ha ha sakta i backarna, han menade inte på nåt sexistiskt sätt utan allt han menade var att jag är tjej. Och det är ju sant. Det är faktiskt väldigt underbart att vara ensam tjej i en konstellation av killar, eftersom allt man gör automatiskt blir underbart och till och med sexigt. Renate förlag är ett andrum för mig, om man säger andrum? För här behöver jag inte anstränga mig nämnvärt. Det är mest killarna som anstränger sig, och Elis fru Militza. Det är hon som gjort affischerna, med Elis sittandes bredvid om jag förstod det rätt och de har varit väldigt stressade eftersom de haft en bebis som fått nya tänder. Så det har dom gjort. Martin har hållit i kontakten med Kulturreklam och Ludvig har också gjort nåt viktigt, så därför fick jag idén att jag ska göra en hemsida för det kommer de tro är jättekrångligt och att jag lägger ner massa energi. Men egentligen är det väldigt enkelt för allt är typ förprogrammerat så det är bara att bestämma design osv, men men vi får hoppas att de inte läser hit ok.