Kerstin
Igår var festen, roligt att få träffa sina läsare, som det heter. Eller vänner, som det också heter. Vi alla fyra läste våra texter och dessutom väldigt fint, måste jag säga, men om jag bara skulle välja ut en så skulle jag välja Ludvig. Han var den enda av oss som hade memorerat sin text och levererade den, speciellt andra halvan, med en frenesi som jag inte visste att han hade i sig. Jag gillar ju Ludwigs normala, jag ska inte säga pårökta, men lätt sävliga stil, men det här var nåt helt annat. Som om någon injicerat honom med några droppar Blitzkrieg bop just innan han gick på.
Jag vet inte om ni hann träffa Kerstin, som ju hade ordnat hela festen. Hon hade nog velat bli uppbjuden på scen också, men vi ville hålla rätt hårt på åtskillnaden mellan konst och business och Kerstin är, som man säger ”all business”. Kanske såg ni henne uppe vid försäljningsbordet klagandes på att vi rullade affischerna för långsamt? Jag tror att hon en dag kommer att leda en mycket effektiv barndriven klädfabrik i Asien.
Folk har varit nyfikna och frågat en del om henne, så jag ska försöka berätta lite här.
Kerstin styr det här företaget med järnhand. Utan henne skulle ingenting hända, men hon är också vad vi i västvärlden kallar för ”lite problematisk”. Vi fick henne från Manpower och det går säkert att lämna tillbaka henne, men nu när hon redan gjort sig oumbärlig och dessutom lärt sig alla företagshemligheter, så känns det lite risky. Sen undrar jag om hon inte är lite antisemitisk också. Säg inte det till nån, för vi vill verkligen inte att vårt förlag ska smetas ned av sånt och än så länge har jag inte så mycket att gå på mer än att hon är från Malmö. Men det är Anna också och hon är väl inte antisemitisk alls, eller är du, Anna? Du skrev det där om att Ludvig är jude, var det viktigt, eller varför tog du upp det? Skitsamma, jag fick bara en vibb från Kerstin när jag pratade om grisfilmen Gunda att hon trodde jag syftade på ”judesvin”, vilket jag så klart inte gjorde alls eftersom Gunda bara är en helt vanlig gris-gris. Men bara att hon gjorde den kopplingen var lite skumt, skitsamma, som jag säger har vi verkligen inte på fötterna så det räcker för en uppsägning. Och dessutom skulle vi nog inte våga det heller. Anledningen till att jag vågar skriva det här överhuvudtaget är att hon varit tydlig med att det inte ingår i hennes uppgifter att ”läsa er trötta egoblogg!” Så jag vet att hon aldrig skulle få för sig att titta på nåt som står här. Så det här är vårt lilla ”safe space” från Kerstin. Hon läser ju av våra mail också, vilket jag fattade först när hon satt i fikarummet och gafflade om nån intim detalj om min operation som jag bara skrivit till min fru om.
Nu ska jag försöka säga nåt positivt om Kerstin… Hon är effektiv och hon har fått det här att bli något överhuvudtaget. Det är hon som satt deadlines, hon som tjatat på Carl Jurell på Kulturreklam att sponsra våra grejer och hon som jiddrat drinkbiljetter med Luciano till festen igår (det blev noll drinkbiljetter, däremot tog hon själv in fyra flaskor av deras dyraste Sancerre (utan kostnad), som jag såg henne glatt dela med sig av till sina väninnor) Det är också hon som håller i shoppen och har gått till affären och handlat ramar, vilket är en annan av hennes hang-ups. Jag tror att hennes största dröm är att ha en inredningsaffär, så hon har i princip tvingat oss att tillhandahålla alla affischer i ram, för ”vi är väl inte Söders bokhandel heller”.
Jag tror inte alls hon har respekt för det vi gör. Hon tycker alla kulturarbetare bär offerkofta och parasiterar på ”riktiga yrken”. Hon skrattade gott åt den där kommunpoeten och sa: ”Bara i Sverige!” När jag frågade vad hon menade så sa hon att så fort hon fick förlaget att gå runt så att hon kunde tjäna pengar medan hon sov, så skulle hon bosätta sig i Spanien istället ”där ens skattepengar inte bekostar könsbyten på barn”. Hon tycker att Einár ”fick vad han tålde” och är övertygad om att Elis är homosexuell för att han är pappaledig. Och när jag då hänvisar till att han ju är pappa till barnet och ju därför per definition måste haft heterosex åtminstone vid ett tillfälle, så skrattar hon rått och säger ”Hahaha det där tror du inte ens själv på.” Kort sagt, hon är lite egen, Kerstin, men vi hade aldrig klarat oss utan henne.
Kerstin