Renate Ambient 3 och 4 är äntligen här!
Och det ska vi fira så att öronen blöder. Böckerna kom från tryckeriet, som jag gissar är någonstans i Baltikum (sorry för svepande, Martin), i måndags och eftersom Ludvig Köhler är på någon sorts Pokémon-semester i Italien så körde budbilen till mitt kontor. Jag fick släpa upp alla lådorna helt själv, och sen hade jag två stora lastpallar som jag var tvungen att göra mig av med. Först tänkte jag dumpa dem i vårt återvinningsrum, men jag vet att fascisten vi hyr av hade vräkt min litterära agent (som står på kontraktet) då, så jag dumpade lastpallarna ute på gatan istället. Som man dumpar sin familj. Kanske glädjer det någon hemlös som gillar lastpallar…
En gammal bekant till mig som heter Lucia har redan skrivit till mig och frågat om min bok handlar om henne. Hon jobbar tydligen på en reklambyrå och hennes kollegor var nyfikna. Det hade verkligen varit ett psykotiskt beteende av mig om jag hade skrivit en ambientroman om min gamla bekant Lucia. Jag visste inte ens att hon jobbade med reklam idag. Jag svarade henne det, att bokens Lucia är ett kärl för helt andra erfarenheter och (hämnd)fantasier och mer eller mindre upplevda upplevelser. Att alla likheter med verkliga personer är spännande! Men jag svarade också att det vore kul om hennes kollegor på reklambyrån köpte boken på grund av sin nyfikenhet. Min bok är nog bäst för människor som arbetat eller arbetar med eller arbetar nära någon som arbetat eller arbetar med reklam. Sen svarade jag: Jag visste inte ens att du arbetade med reklam, Lucia. Då svarade Lucia: Jo, jag blev en sån människa.
Förutom trollfabriker och digitala hydror till memekonton så är skvaller den bästa marknadsföringen för en bok. När Albert Bonniers Förlag får höra talas om det så kommer de bli helt tokiga. Ja, ja. De är väl redan tokiga, men ni fattar vad jag menar.
(Erik Hörstadius-cellectuals fattar vad jag menar. Det skönaste med den här boken, min bästa till dags dato, är att den inte kommer smutsas ner av recensioner. Peppar, peppar! Det är ingen ordning på min peppar!)
Anledningen till att jag döpte min huvudperson till Lucia är för att namnet fungerar i Ecuador. Jag ville att min dotter skulle heta Lucia, men eftersom min fru, som är från Ecuador, inte ville det, så fick min ambientroman heta Lucia istället. Det har ingenting med jultraditionen att göra. Kanske lite med martyren. Var Lucia ens martyr? Hon var ett helgon, ett sånt helgon. Hon var italiensk exilfascist?
Man får läsa min bok, min ambientroman, Renate Ambient 4, Nästan terror, bara nästan exakt hur man vill. Men! Man måste lova att inte spoila den! För den är som Fight Club. Full av hisnande överraskningar och våldsamma påskägg.
Med det sagt, med det sagt. Den som gillar medvetandeströmmar kommer ju bli helt till sig när den får höra talas om mardrömmar! Den som gillar svammel kommer ju älska svammel i form av apatisk bladvändare.
Om Annas bok finns det mycket att säga. Jag nöjer mig med att säga såhär: den är topp tio av alla romaner jag läst i mitt liv. Berättarjagets flickvän har verkligen en gammal själ!
Här är lite information om releasefesten (om man inte bor i Stockholm rekommenderar jag att man i nuläget beställer böckerna i vår webshop):
Renate Förlag och Antics Gallery bjuder in till en ambient releasefest för romanerna Min flickvän har en gammal själ av Anna Axfors (Renate Ambient 3) och Nästan terror, bara nästan av Elis Monteverde Burrau (Renate Ambient 4).
Den förstnämnda handlar om sexuella attentat och den sistnämnda handlar om en alkoholiserad tjej från Ecuador som arbetar med reklam.
Ni är hjärtligt välkomna till en sövande kväll i hjärtat av city. Sommarens första suck. Två långa, meditativa läsningar av Anna och Elis utlovas. Renate Förlags samtliga titlar finns till försäljning. Unikt paketpris om du köper Renate Ambient 1-4 (den så kallade "Renate Ambient-Boxen"). Antics bar är öppen. Rökrutan på gården likaså.
Plats & Tid:
Antics, Hudiksvallsgatan 8, 1 trappa
19 juni, kl 17-20
Fem snabba med Jonathan Brott
Litteraturmässan går av stapeln i år, den 13 april 2024, klockan 11 till 17 på Kulturhuset Stadsteatern (det är lite epa att man alltid måste säga Kulturhuset Stadsteatern på en gång, fast att man ganska ofta bara menar Kulturhuset eller bara Stadsteatern) och mellan 19 och 01 på Musikaliska Kvarteret, på Blasieholmen. Det verkar vara gratis att gå på alltihop, om man lyckas bli kompis med ett bokförlag under dagen som kan släppa in en! Till exempel Renate Förlag. Vi förbehåller oss dock rätten att i sista stund ge vår extra listplats på kvällen till någon av Kerstins vänner, även om vi hittar många nya vänner.
Jonathan Brott är halvledaren (tydligen en viktigare beståndsdel än vad det låter som) som får hela mässan att snurra runt. Han är också sedan gammalt Renates vän. Därför: fem snabba med Jonathan Brott!
Jonathan Swift eller Taylor Swift?
Jonathan Swift.
Ramadan eller pesach?
Ingen kommentar.
Kulturhuset [Kulturhuset Stadsteatern, reds. anm.] eller reklambyrån 500?
Vilken av händerna som föder mig ska jag bita?
[Här avbryts intervjun av en annan människa som viker in med en helt annan fråga]
Spelar du Pokémon?
Inte längre, men Håkan Juholt brukar göra det.
Vilken är din favorit?
Jag gillar Psyduck, med ögonen.
[Här återupptas fem snabba frågor]
Gabriel Zetterström eller Dante Löfmark?
Gabriel, är det han på GP? Jag var på fest hos honom en gång, det var nice.
Ironi eller allvar?
Både och!
Eller nej, det finns ingen skillnad på dem!
Litteraturmässan är gratis, men det verkar som att man behöver en biljett för att registrera sig, så att festivalkommittén vet om Salman Rushdie kommer (för då måste man hyra in mer folk från Securitas). På kvällen spelar massa DJ:s och då kostar det, så köp en biljett. Det skall gå att göra via https://litteraturmassan.se/. Och kom till mässan och köp böcker från Flo förlag, de säljs dessutom av Hedengrens bok och papper!
Nästan terror, bara nästan
Nu har jag läst hela Elis nya bok (Ambient 4: Nästan terror, bara nästan) och måste säga att det i många avseenden är en jävla fest.
Superbra. vilken trio vi har nu hittills.
Det enda jag lider med dig för, kära Elis, är hur du ska översätta den
till engelska. det är som att översätta Povel Ramel till engelska.
Det kanske blir en helt annan bok. Det kanske är helt ok att det blir en helt annan bok.
Du kanske översätter den i nära samarbete med din Cykel Press-vän vars namn jag nu glömmer?
Han vann ju en guldbagge, jag kan söka hans namn där. i listor.
på alla som vunnit guldbaggen.
Det kanske blir en tredje bok.
Skitsamma, jag tyckte den var grym. Fint jobbat. Stolt över att vårt förlag ger ut bra skit.
Det skulle kunna bli vår slogan om vi behöver en: ”Renate Förlag - bra skit!”
Känns som om förlag inte har slogans längre, om de ens nånsin haft.
Skivbolag kunde ha det förut, på 70-talet:
”If it ain’t Stiff, it ain’t worth a fuck!”
”The sound of young Scotland!”
Vi kan ha en slogan på Annas konvolut: ”The sound of young Tranås!”
För jag tänker att tanken med de här ambient-böckerna EGENTLIGEN är
att visa upp våra sound. Som Anna skrev lite mer på skoj för ett tag sen:
"Tänk om vi spelade jazz?" Jag tycker vi spelar jazz i så måtto att vi alla har
varsitt individuellt sound och i de här böckerna är det det som får komma fram. ingenting annat. det är kanske rent av det som är ambient.
det blir som en tapet eller en oändlig vågrörelse, för det är vårt sound som blåser in från havet.
nu samlat i varsin bok.
och att det egentligen är SYFTET med all litteratur, att hitta det där soundet och sen
bussa det på världen.
De här är REN litteratur, fri från allt det andra som gör litteraturen smutsig. persongalleri, plot, miljöbeskrivningar.
vi ägnar oss åt stil. i renaste form.
Och det är därför vi är bra.
1. för att vi gör det.
och 2. för att vår stil är bra.
Klart slut, over and out. Jag trodde på mina belackare, men allra mest trodde jag på tokfan som satt där uppe i huvudet med flaggan i topp och jublade.
Jag älskar er fortfarande, fastän jag sett er nakna. nu kan ingenting mer genera mig.
Martin Luuk
mer media, ambiance osv
det var lustigt att när jag läste viggo cavlings (stavning?) kritik av krogkritiken, så blev jag så glad, för att inte säga lustig, när han poängterade att en värdig krogreporter också bedömer etablissemangets ambience
det fick mig att tänka på Hélène Cixous och på hennes l'écriture féminine, men också på audrey wollens tankar på girls own the void
med detta sagt
tänk på dessa grejer
nu när ambientlitteraturen håller på att ta över. renate har bokbord på stolckholms litteraturmässa 13 april. kulturhuset. kom förbi
Ambient Media 1
Poesi kan låta som en bris i solnedgång.
Så löd den helfestliga bildtexten som ackompanjerade ett generiskt naturfotografi fotat av Anders Good (TT) som illustrerade DN Boklördags stora (sic!) litterära ambient-reportage signerat Mats Almegård som publicerades i lördags. Texten talar väl för sig själv, jag är personligen lite bitter att jag inte fick några pratminus (Kerstin, Renate Press enda heltidsanställda (?) medarbetare som sköter PR-relaterade frågor etc. lyckades väl inte sälja in min kommande Ambient-roman “Nästan terror, bara nästan” tillräckligt sömnigt och apatiskt akut), men jag klistrar in några lösryckta citat här nedan för er som inte har tillgång till Edens lustgård bakom betalväggen. Jag lyssnar på Erik Enockssons “Farväl Falkenberg”-soundtrack samtidigt, en skiva som jag brukade sova till när jag gick i högstadiet, varje dag mellan 15:30 och 17:00. Jag är stolt å Renates vägnar att våra författare är de enda i reportaget som konsekvent äger Ambient litteratur-begreppet. Kanske för att vi myntade det? Sen var det lite unheimlich att den skotska spoken word-poeten i texten var lite lik Anna Axfors. Det är en kuslig värld vi lever i. Glimten i ögat skall genom nålsögat medelst precision, patos och passiv passion.
*
Hissmusiken har blivit rumsren och tar nu klivet in i litteraturen. Renate förlag ger ut en serie med ambientlitteratur och författare och poeter söker en stämning som det är helt okej att somna till.
*
I november förra året kom hans bok ”Vinden krusar vattenytan” och den har sannerligen en ambient titel. Berättaren i boken förklarar att han vill skriva ”ett konstant flöde av ord” som inte går på djupet, utan snarare ska betraktas som en slags litterär ”fondtapet”. Inte helt olikt Brian Enos tankar om musik som ”en nyans”.
– Vi har förstås sneglat på hans manifest. Om man vill lyssna så är ”Music for airports” bland den finaste musik som har gjorts. Men den funkar alldeles utmärkt att skita i också. Så är tanken även med våra texter, säger Martin Luuk när jag träffar honom i hans hem i Vasastan i Stockholm.
Han bjuder på kaffe och ser uppriktigt glad ut när jag svarar ja på hans fråga om jag blev trött av att läsa hans bok.
– Jag, som har svårt att sova, har velat skriva litteratur för andra som har svårt att somna.
Men inte sällan är det också roligt i Martin Luuks bok. Som när berättarjaget ligger i sängen och gör en tacksamhetsövning, men tröttnar och övergår till en likgiltighetsövning.
– Min text drar åt det hållet litegrann, till någon plats där likgiltighet är granne med acceptans. Det är också ett bra tillstånd att vara i.
I Renate förlags manifest står det att det ska vara litteratur ”helt befriad från handling, mening och storytelling. Inget som skulle tvinga oss att tänka efter eller bläddra tillbaka”.
– Jag har alltid läst en jävla massa böcker samtidigt och tycker om när saker studsar mot varandra. Med åren har jag märkt att minnet och uppmärksamhetsförmågan försämrats och vi vill skapa en litteratur för detta.
*
I Renatemanifestet görs kopplingen till digitaliseringen i raden ”Allt underbart content som flödat genom våra kroppar hade förändrat själva essensen av våra hjärnor”.
– Men det är absolut ingen politisk kommentar till det, ingen upp-till-kamp-litteratur som ska lyfta dig ur stövlarna, eller hälla kallt vatten på dig så att du vaknar. Vi vill skriva ord som får dig att stanna kvar i en sömnig tankevärld.
*
Förutom Martin Luuk är det författarna Ludvig Köhler, Elis Monteverde Burrau och Anna Axfors som driver förlaget. Till våren kommer de båda sistnämndas ambienttexter. Anna Axfors skriver just nu på det som ska bli ”Min flickvän har en gammal själ”. Hon berättar att hon medvetet skriver in passager i texten som ska bli enormt ointressanta.
– Både Martin och Ludvigs böcker är bra, men på releasefesten för dem var det några som sa att de var för intressanta och därmed inte tillräckligt ambient, säger Anna Axfors på telefon.
Även om hon tidigare inte uttalat skrev ambientlitteratur, är det ett logiskt steg i hennes utveckling. Hon tycker som Martin Luuk att handling är överskattat.
– Om det råkar bli en berättelse får det inte finnas någon kronologi, för jag tycker inte om att behöva läsa en bok från pärm till pärm.
Egentligen hade hon inte ens tänkt att det skulle bli en bok, berättar hon. Hon är mer inne på att göra ambientlitteratur i ljudboksformat.
– Om man exempelvis diskar och blir störd av sitt barn slipper man pausa och blöta ner mobilen med händerna eftersom det bara är att lyssna vidare från en annan plats i texten.
Arbetet med den kommande boken och formuleringen av förlagsmanifestet har påverkat hennes sätt att främst lyssna på andra böcker, även sådana som inte är skrivna för att vara ambient litteratur.
– Nu lyssnar jag på Katarina Frostensons ”Alma”. Jag somnar och bryr mig inte om var jag var i texten när jag börjar lyssna igen. Det är väl egentligen tabu i litteraturvärlden, men vi vill upphöja ouppmärksamheten till litteratur.
Ambient prose dot com
Det har varit intressant att försöka förklara för folk vad Renates Ambient-serie går ut på. Ofta tycker jag att de lyssnar artigt och antigen säger de något snällt om att det låter intressant eller så säger de något cyniskt i stil med: ”Ok, så ambient är ett fint ord för att ni sänkt ribban och släpper vilken skit som helst som inte hänger ihop.”
Medan jag skriver det här spelas låten Marquee Moon med Television i bakgrunden. Texten är otroligt fin och otyngd av klichéer för att vara ”pretentiös rocklyrik”, men låten är lång som satan, med oändliga gitarrsolon och många gånger glömmer jag bort att den ens är på, sen plötsligt hör jag återigen om hur mörkret fördubblades och blixten slog ned i sig själv och då hajar jag till igen. Det är så jag tänker att ambientlitteraturen ska funka också.
När jag berättade för min amerikanska vän Will om projektet så såg jag direkt i hans ögon hur intresserad han blev. Han jobbar med ljudmedier i USA, var länge chef på Audible innan han hoppade av och startade eget. Han sa att det som de flesta klagar på när det gäller ljudböcker är att man då och då distraheras i sitt lyssnande, antigen av nåt barn som ropar eller nån som hamrar i väggen eller ens egna tankar som skenar iväg och att det är så segt att gång på gång behöva spola tillbaka för att kunna hänga med i vad man nu missat.
Så i somras när han och hans svenska fru Anna bilade genom Sverige så satt han vid ratten medan Anna satt i passagerarsätet och direktöversatte ur min bok ”Vinden krusar vattenytan”. Han kände då att han ville testa hur en ljudbok på den kunde låta. Göra den lite mer ambient i sin inläsning och produktion än vad som är vanligt vad gäller ljudböcker. Lägga ner lite mer tid på att hitta rätt röst och rätt atmosfärljud.
Så jag översatte min bok till honom under hösten. Lite med hjälp av Google translate och Chat GPT, men de är rätt värdelösa när det gäller texternas inneboende poesi, så det mesta fick jag skriva om.
Och nu under vintern har han tillsammans med sina vänner på Mumble Media tagit fram ett tiominutersklipp som utgångspunkt för det vi vill göra.
Jag blev jätteglad av resultatet. Jag kände att det här är precis det jag skulle vilja lyssna på innan jag somnar. Det här vore mitt recept: Börja med att läsa ur min eller Ludvigs böcker och sen just innan ni är nära att somna så klickar ni igång audioversionen av min bok (se länk nedan) och så kommer ni att somna på tio minuter.
Det här är lite work-in-progress, men gå in på hemsidan nedan där kan ni lyssna på tiominutersklippet samt anmäla ert intresse för vidare information. Tanken är nu (tror jag och hoppas jag) att göra färdiga ljudproduktioner, inte bara av min bok, utan alla fyra böcker i Renates Ambient-serie. Stay tuned…
Kerstin Karlssons ambienta Lucia-hälsning
Jag skulle bara vilja önska alla en god jul och en glad Lucia.
Det är en stor sorg att jag inte kan vara med er och fira släppet av Renate Ambient 1 och Renate Ambient 2 ikväll, men ni känner till min privata situation just nu.
Jag jobbar och hejar på från mitt lilla hörn av världen.
Det har varit en fröjd att maila med alla trevliga människor som osat till ikväll. Jag ska hålla mig kort, jag är, som vanligt, lite salongsberusad.
Jag ville egentligen bara dela med mig av ett ambient minne. Minnen är ju ambienta av naturen, kanske ni invänder. Men det här är speciellt.
När Martin kom med sitt ambienta manus, När vinden krusar vattenytan, i våras och när han pitchade idéen om en ny litterär rörelse i gränslandet mellan sömn och litteratur, ja då blev jag faktiskt gråtfärdig. Ni såg inte det eftersom vi aldrig ses, och jag skrev ingenting då, men det är så sant som det är sagt, och det är därför som jag skriver det nu.
Det är inte alla som känner till det om mig, men min son är mycket sjuk. Och hade det inte varit för The Tough Alliance ambient-album Escaping Your Ambitions, som de släppte 2006 på den nystartade etiketten Sincerely Yours under akronymen TTA (det hela var ett sorts mycket mjukt fuck off-finger till skivbolaget Service och skivbolagsmannen Service-Ola)… men ja, hade det inte varit för den instrumentella, lätt baleariska musiken så vet jag inte om min son och jag hade överlevt det där hemska året.
Hade det inte varit för samtids-ambient hade min son varit död idag. Och då hade inte jag kunnat leva.
Men nu ligger han här, snett bakom mig. Fastspänd i bäddsoffan. Och jag sitter vid datorn. Och från Spotify hörs låten Leg 9. Jag har satt den på repeat. Vi lever som i en stor mjukhet.
Och med dessa två böcker kan vi sprida den här mjukheten vidare. Livet är underbart. Ha en fin kväll.
Hälsningar Kerstin Karlsson, Renate Press
Ambient monolog (fransk)
Häromdagen upplevde jag ett stycke utsökt ambient livekultur, problemet var bara att jag inte kunde njuta av det i stunden.
Låt mig förklara…
Det var ett stort smolk i min glädjebägare, att Dramaten inte hade deklarerat innan, tydligt, att det vi skulle bevittna var just ambient livekultur, och att den skulle avnjutas just så – så som man avnjuter ambient livekultur.
Jag talar om Robert Wilsons monolog Mary Said What She Said med Isabelle Huppert. Det var fantastiskt, förstod jag efteråt. Att jag somnade vid flertalet tillfällen, att jag inte kunde förstå franskan, men heller inte hann läsa den projicerade översättningen (eftersom jag ville titta på Isabelle Huppert, för bövelen!), och därför inte hängde med i någonting överhuvudtaget – jag hade verkligen kunnat njuta av allt det! Franska är rätt vackert att lyssna på! Jag sov inte bara för att jag var berusad, och jag skämdes för att jag sov! Det hade varit så himla mysigt! Om jag sluppit den onödiga skammen! Om Dramaten hade talat om innan vad det var jag skulle se. Kanske med hjälp av ett manifest? Jag bara riffar här. Om Dramaten i samband med lanseringen av årets Bergmanfestival hade publicerat ett manifest fyllt av brösttoner om Ambient Teater så hade jag sett den här monologen för vad den var i realtid. Det hade varit mer rättvist, för alla inblandade. Det hade varit ödmjukt.
Nu blev det istället orättvist, för några inblandade. Alla fransmän i publiken skrattade och grät verkligen på rätt ställen. Min fru sa att hon grät och fick ögonkontakt med Isabelle Huppert i ett utsträckt ögonblick som varade i minst 10 minuter, och att Huppert då bara spelade för henne (vilket var svårt för mig att argumentera emot eftersom jag slumrade när detta “skedde”, och vid närmare eftertanke, varför skulle jag vilja argumentera emot en sådan vacker villfarelse?).
Ett utsträckt ögonblick som varade i minst 10 minuter. Det var så jag kände när jag läste Vinden krusar vattenytan och Fotboll första gången. Med ojämna mellanrum uppstod ögonblick i min flackande läsning under vilka jag fick ögonkontakt med den ambienta prosan. Jag grät och den grät över säkert 10 sidor. Jag minns ingenting av vad som stod. Gråten var som porös och luddig.
Det är väl nåd, som det handlar om. När det kommer till kritan. Den här konstsynen.
Det är väl därför jag är så full av brösttoner. Den franska skolan.
Ambivalent, ambidexter, ambisexuell
När vi går till förskolan så ser jag och min dotter nästan alltid rådjur som stryker omkring villatomterna i Mälarhöjden. Vi kallar alla rådjur för Bambi. Innan Martin kom med idéen till Renate Ambient så hade jag relativt långtgående planer på att pitcha in Renate Bambi. Exakt hur Renate Bambi skulle se ut rent litterärt hade jag inte riktigt kommit fram till, men jag visste att jag ville skriva och ge ut som traumatiserade rådjursögon.
Att ge ut litteratur är lite motsatsen till att spärra in litteratur bakom lås och bom. Man släpper litteraturen loss när man ger ut den. Man släpper den loss och det är vår. Kerstin Karlsson på vårt kontor är ambidexter på det vis att hon kan använda båda händerna lika dåligt. Det är därför hon inte är bjuden på förlagets julbord som vi ska ha några timmar innan den stora ambienta releasefesten. Eller: vi ska inte ha ett julbord, vi ska äta det. Jag ska dricka det.
Vill man lägga vantarna på Renate Ambient 1 och 2 redan nu till helgen så ska man pallra sig förbi konstbokmässan Antics på Hudiksvallsgatan 8, 1 trappa. Mässan drivs av det vackra konstnärsparet Max Ronnersjö och Katarina Sylvan och har öppet klockan 12-18 lördagen 9 december och klockan 12-16 söndagen den 10 december. På affischen står det “Renate Förlag”, men också “Ludvig Köhler” separat, vilket är lite spännande. Man undrar ju vad Ludvig Köhler ska göra där som inte är kopplat till hans bok Fotboll (Renate Ambient 2)? Onekligen ett kaxigt move.
Det finns en essä-bok av Jean-Phillippe Toussaint som också heter Fotboll, men den är inte så mycket ambient som den är intellektuell.
I en fulländad ambient värld så skulle allt heta samma sak och alla skulle vara som grenar på samma träd.
Renate Bambi: intellektuell litteratur skriven av barn. Nej, skriven av vuxna och framförd av barn.
Renate Bambi: intellektuell litteratur skriven av vuxna och framförd av barn i olika garderober eller andra skrymslen.
Jag kan bli så rörd när jag framför saker framför dig, för att jag känner igen oss.
Jag saknar oss och jag saknar att slåss.
Senare i veckan ska jag skriva Sagan om fri-exen, men nu ska jag skriva ett förord till ett helt annat gäng.
Spring, spring, spring, spring, spring släpp (ge) hästarna (ut) fria (litteraturen)!
Spam-mail från Clas Ohlson
Varje gång jag får spam-mail från Clas Ohlson tänker jag i bråkdelen av en sekund att det är från Claes Britton och mitt hjärta börjar rusa och jag hinner tänka: ”Undrar vad Claes Britton vill mig? Undrar vad han har på sig? Undrar hur han ser ut i håret idag? Han hade alltid så fint hår. Om jag fick ha en annan mans hår skulle det vara Ludwig van Beethovens. Skulle jag få ha två andra mäns hår skulle det vara Ludwig van Beethovens och Michael Heseltines, men fick jag ha tre andra mäns hår skulle det vara Ludwig van Beethovens, Michael Heseltines och Claes Brittons. Åtminstone så som det såg ut för kanske 10-15 år sen, men hur det ser ut idag vet jag inte. Det är kanske därför han skriver. För han vill beskriva hur hans hår ser ut idag. Yvigt, ymnigt, borstat, citrusigt. Kanske enklare att bara skicka en bild. Men inte lika intressant... Konsten med allt är att inte ge för mycket information. Man ska ge just tillräckligt för att trigga någons tankar, men inte så mycket att tankarna dör. Detta är en konst. Kanske den enda konsten. Nej, inte den enda konsten. Så klart. Men en av de viktigaste konsterna. Hushållandet av information. Speciellt idag. I informationsåldern. Vad var det för ålder innan informationsåldern? Vad kallade de information för då? Tänk om det inte fanns nån information? Hade det varit att föredra? ’Jag skulle vilja inhämta lite information om Pyrenéerna!’ ’Jag är ledsen, jag vet inte vad information är.’ ’Men du vet vad Pyrenéerna är?’ ’Ja.’ ’Men du har ingen information om dem?’ ’Jag vet inte, eftersom jag inte vet vad information är.’” Nej, givetvis hinner jag inte tänka allt det här under den bråkdelen av en sekund som jag tror att spammet kommer från Claes Britton, men hjärtat börjar dunka dubbelt och jag hinner tänka: ”Undrar vad Claes Britton…” och det är alltid nåt. Och jag scrollar inte ner till slutet av spammet och klickar på ”Vill du inte ha fler mail från oss?” för det vill jag ju, jag vill ha mail från dem varje dag, jag kalibrerar informationsintaget varje dag, vad som ska in och vad som ska hållas ifrån mig.
Vad Renate Ambient tycker om flöjt
Vad Renate Ambient tycker om flöjt är naturligtvis barnförbjudet.
Det som är barnförbjudet är förbjudet för barn.
Det barnförbjudna är i princip heligt.
När jag hör ordet flöjt så osäkrar jag min flöjt.
När jag var barn så ägde jag säkert sju stycken flöjter.
Det var arvegods.
Man kan inte böja en flöjt.
Jag är väldigt intresserad av panflöjt.
Tvärflöjt däremot, jag betackar mig!
Jag betackar mig syster.
Tvärflöjten får du lämna i tamburen.
Slutet på ett öra (början på ett nytt)
Det var dags att ömsa öron. Jag hade gjort det så många gånger när jag var yngre. Slängt mina gamla och skaffat nya. ”Det är bara så att jag ska höra dig bättre”, som mormorn sa. Men jag ville inte gå närmare, mormorn såg konstig ut och luktade skunk ur munnen. Är det Mike Garson på piano på första låten? Det låter precis som ”Aladdin sane”. A lad in sane. A lad in vain. Många ladar små…
Slutet på ett öra, början på ett nytt. Det är inget att sörja, måste hålla soundet fräscht. Men vart tar alla öron vägen, sa han. Alla öron som var här nyss?
De ligger på stranden och lyssnar på ”Now and then”. Var det nåt att ha? Jag minns inte. Jag var inte där. Mina öron var nånannanstans.
De var här. Och lyssnade på dig, min kära. Din röst är som honung. Den går in genom ena örat och ut genom nästa. Precis som jag vill ha det.
Precis som jag vill ha dig.
https://open.spotify.com/album/7evYgE9uJgR4EQbmgNnyo4?si=GW7By9JDSlGYpWhZ8O8viA
Renate Ambient
Det känns pinsamt att jag inte hann skriva färdigt min egen Ambient-bok, men jag är väldigt stolt över Martin och Ludvigs Ambient-böcker som kommer nu i december. Jag är stolt över Annas kommande Ambient-bok också, den har en så vacker titel. Jag minns den inte exakt, men det var något med att vänta på sin flickvän. Tänk om Lou Reed hade väntat på sin flickvän istället för sin knarklangare? Då hade låten hetat I’m Waiting For My Girlfriend. Den hade nog varit exakt lika bra. Det finns dessutom ingenting som säger att en flickvän inte kan leverera droger. Men det är farligt det där, historierevisionism. Som att glänta på Pandoras ask.
Jag gläntade på Pandoras ask och jag blev besviken.
Min Ambient-bok kommer heta någonting med terror, vilket kanske inte känns särskilt ambient, vid en första anblick. Men den som lever får se… Och jag avskyr den första anblicken av hela mitt hjärta. Den är grumlig.
Och jag älskar min familj. Och mina vänner, men det är liksom inte samma sak. Jag vill aldrig såra någon i onödan. Allt kan existera parallellt. Jag vet inte riktigt vad det här betyder. Att jag lever Agneta Pleijels dröm? Att jag försöker locka fram en stroke så att jag kan stryka den medhårs? Ambientmusik är alldeles för konsekvent för mig. Jag hoppar alltid över frukosten. Min man och dotter kanske lämnar lite rester av olika ägg som de mumsat på och då kanske jag äter dessa rester av olika ägg. Det är jag som kokar dem. De är alltid perfekt kokta. Inte så mycket på grund av skicklighet som på grund av tur, om jag ska vara ärlig. Jag ska inte ljuga för mig själv i onödan. En matlåda med några äggslamsor, en morot, lite kallskuren kalkon, två plommontomater. En ytterst tidig after work på Hjärtat. John Thomas brukar värma gulasch. Jag jobbade nyss, mycket ihärdigt, med min reklam. Snart måste jag hämta på förskolan.
End of an era
Hej, älskade
ni.
Nu
när det här inlägget heter
“End of an era”
kanske ni blir oroliga.
Och tror att Renate förlag ska lägga ner.
Men nej!
Så är det inte!
Jag har en princip
och det är
att ingenting jag (Anna)
inolverar mig i
någonsin ska lägga ner.
Alla företag, alla “förlag”, alla Facebooksidor, alla relationer,
alla bokklubbar, poddar, jag startar eller på något vis
engagerar mig i
ska pågå för alltid.
Jag kan med stolthet säga att jag aldrig någonsin lagt ner något.
Oengagerad kan jag ha varit.
Ja, oengagerad - det är något man kan vara. Ska man leva ett helt liv
med företag, “förlag”, Facebooksidor, relationer,
bokklubbar, poddar, så måste man i långa perioder vara “oengagerad”,
hur går det annars ihop?
Livet går upp och ner, livet är en berg och dalbana, och jag vill inte kliva av,
jag vill dö i den här berg och dalbanan. Kanske ett osmakligt skämt
med tanke på att någon nyligen dog i en berg och dalbana,
på nöjesparken Gröna Lund.
MEN
Affischerna är slutsålda - jag pratar om Renates affischer.
Renate förlag.
Ni vet, vi gjorde 4 st affischer, med 4 olika tryck, varje affisch var skriven
av en och var av oss (vi är 4 stycken).
Och de var formgivna av Militza Monteverde Burrau.
Och det var en fest för släppet av dessa affischer på Brillo i Stockholm,
i oktober eller november eller december 2021. Och det fanns
pizza. Och det fanns
musik. Och det fanns
uppläsningnar.
Och det fanns
Stockholms kulturelit. Jag vågar mig på att påstå att alla var där - alla som är något
i Stockholm. Alla som har minsta lilla makt över något litet pris eller någon kultursida.
Jag tror att Jerker Virdborg var där.
Jag tror att Bea Uusma var där.
Jag tror att Anna Hallberg var där.
Jag tror att Leif Pagrotsky var där.
Äsch, den här listan kommer fortsätta för evigt, det är bättre att göra en lista
över vilka som inte var där
ärligt talat.
Men WHATEVER, sen satt i alla fall dessa affischer på elskåp över hela Stockholm,
i samarbete med Kulturrådet och något som hette kanske Kulturtavlor.
En affisch - den som heter DÖ INTE! eller något, DU FÅR INTE DÖ!, eller något,
den av Martin Luuk, den satt mittemot Stockholms centralstation jättelänge,
i ett år eller mer. För de byggde om där på nåt sätt så området som affischen satt på
var omringat av stängsel, så de som plockar upp och ner Kulturtavlorna kom väl inte åt den affischen,
så det blev lite gratisreklam där för oss under en ganska lång tid :)
I den här vevan skilde sig 50% av medlemmarna i Renate.
Det berodde på stressen det innebar att sälja och distribuera affischerna
via hemsidan - den här hemsidan.
Allt det här var som ni förstår - episkt.
Och nu är affischerna slutsålda, och det är det som är end of an era.
End of an era har jag för mig att sista avsnittet av tv-serien Mad Men heter.
Gud, det är en ganska bra tv-serie, och det säger jag som nästan inte gillar någon tv-serie.
Nu får jag det här problemet
som så ofta drabbar mig
att jag inte vill att det här blogginlägget ska sluta.
Eller,
jag VILL att det ska sluta, men jag vet inte HUR.
Hur ska det sluta?
Det blir alldeles för dramatiskt, jag förstorar upp det,
gör det allvarligare än vad
det är.
Men är
det inte ganska allvarligt?
Hur någonting slutar.
Men som sagt - Renate förlag ska inte sluta, det är bara affischerna som är slut.
Sagan om Pressbilderna
När Renate hade sin mytomspunna releasefest för Renate 001-004 på Bar Brillo i fjol så hade vår DJ, Andreas Bertman, fått i uppdrag att fota pressbilder när vi satt och åt middag. Eller såhär: han ställde upp gratis med sin fotografiska expertis, något som lite senare skulle förära honom en oväntad hedersmedalj. Det var kul när vi blev fotade, vi hade mat och sås och vin i munnen, och sen gick vi ut och brände av lite bilder med blixt i Humlegårdens periferi. Martin hade sin pälsmössa och jag gjorde ett hjärta av luft med händernas fingrar.
Sen var det ett jävla tjat i redaktionsmailen om de där bilderna, de behövdes tydligen pronto för att kunna skickas ut till Malou och kreti och pleti innan liket blev kallt. Men bilderna dröjde. På grund av produktionskedjans analoga teknik. I väntan på slutresultatet dagdrömdes det med största sannolikhet om bilderna i våra respektive huvuden, megalomana dagdrömmar, men när Andreas till slut scannade in och mailade dem i mellandagarna blev det ganska tyst. Bilderna i sig var jättefina, kompositionsmässigt etc, men det var som att det inte fanns någon på vilken alla i Renate kände sig tillräckligt snygg. Det var inte sådär vi identifierade oss. Det rimmade illa med den glamorösa självbilden. Renate var för fula. Ingen ville säga det rakt ut, men alla visste att detta var sanningen. Och eftersom Renate består av en grupp ytterst fåfänga själar så var det som att locket lades på. Och nu vet jag inte vad som kommer att hända med dessa pressbilder. Om de någonsin kommer få se dagens ljus.
2 skilsmässor och 1 begravning
Hej, ursäkta att vi inte bloggat på länge. Ni har väl suttit som på nålar. Det hände lite saker. Vi skilde oss, och så dog min mormor. Sen var det ju jul och nyår också. Den positiva nyheten är att ingen har fått cancer, vad jag vet, dock har ju vissa av oss redan haft cancer. Vi är en väldigt utsatt grupp. Men välkommen till en nytt år med Renate förlag!!! Vi funderar hela tiden på om vi ska existera men eftersom vi fortsätter existera så tror jag vi vill existera. Renate förlag drivs av ren energi - skilsmässoenergi. Även lite äktenskapsenergi, eftersom vissa fortfarande är gifta. Andra är skilda sedan länge.
Tack för att ni inte beställer så mycket affischer med ram just nu. Får akut ångest så fort det sker. Måste ta bort den funktionen snarast, samtidigt är det så smickrande att folk faktiskt vill ha affisch med ram. För det var ju min idé som alla tyckte var så dålig men sen visade det sig vara en succé. De tyckte iofs den var dålig för de oroade sig över hur jag skulle må när jag skulle behöva fixa med detta. Men sen har det mest varit Ludvig Köhler som fixat med det, för han gillar att göra något så tidlöst, det passar honom eftersom för honom kommer det alltid vara år 2000. Jag kallar Ludvig för Ludvig Köhler och han kallar mig för Axfors, Elis kallar mig för Anna Axfors och jag kallar Elis för Elis, jag kallar Martin Luuk för Martin Luuk och Martin Luuk kallar mig för Anna, de andra kallar han för Ludvig och Elis. Elis kallar Martin för Martin tror jag, och Ludvig tror jag också kallar Martin för Martin?
Om ni vill vara säkra på att inte missa något vi gör i detta nådens år så tycker jag verkligen ni ska subscriba till vårt nyhetsbrev, gör det på vår startsida längst ner, jag tror att vårt nyhetsbrev kommer bli lite som ett inredningsmagasin fast bättre.
Kanske en katt eller en sol
Stockholms Litteraturmässa (stavas det så?) har inte ens börjat och jag har redan gjort bort mig! Aj, aj, aj! Jag skulle skicka ett foto till hela redaktionen föreställandes Ludvig bakom Renates bord (som vi höll på att pynta lite håglöst såhär dagen före), han satt där i Joker-masken som jag köpte av en peruansk man på Fruängens julmarknad, men jag såg inte att en stor bit kartong (den vi har de stora affischerna i) som låg på golvet framför bordet kom med på fotografiet, en stor bit kartong som jag lite tourettes-aktigt skrivit “Martin Luuk är en hora” på. Väldigt pinsamt alltihop, eftersom det inte stämmer. Det första jag ska göra imorgon är att stryka “hora” och skriva något annat, kanske “sol” eller “katt”. Jag vet inte. Jag ska sova på saken. Kom och se vad jag kom fram till med egna ögon.
Det är viktigt att man ser saker med sina egna ögon. Jag skrev att jag skulle skicka, låt mig förtydliga att jag skickade det. Jag använde mig av mailen.
Mässan är i Kulturhuset och den är öppen mellan 11 och 17 och den är religiös på det där sköna sättet. Klockan 16:45 kommer Greta Thurfjell att fråga Anna Axfors: “Anna, du har tillsammans med Elis, Ludvig Köhler och Martin Luuk nyligen startat förlaget Renate, vars första utgivna dikter har synts på kulturtavlor runt om i stan. Hur kom den idén till er?” Det ska bli jävligt intressant att höra vad hon svarar. Detta sker i Teaterbaren, som är en sorts blandning av konceptet teater och konceptet bar.
Här längst ner hade jag tänkt infoga fotografiet jag nämnde här ovan, men jag vet inte hur man gör, och det skulle ju bara göra allting mycket värre!
Andra advent
Eftersom Renate är ett förlag i konstant framkant så vill jag redan nu passa på att skriva min hyllning till andra advent. Andra advent är svenskarnas tredje favoritadvent. Tredje, säger ni? Den är ju grym ju!
Ja, det är den, men jag har luskat lite i svenskens relation till de olika adventerna och insett att den intressant nog sammanfaller ganska exakt med de betyg som Markus Larsson kommer att sätta på Håkan Hellströms fyra spelningar på Ullevi i sommar.
Den första får ju fem plus så klart. Advent-febern står på topp och alla har plöjt de färggranna ”inför”-bilagorna, gått ner i källaren, plockat upp adventsstakarna, tänt ljusen, tagit fram saffranet, skrockat gott om att det är världens dyraste krydda - och så är det igång! Har vi väntat eller har vi väntat?
Sen kommer andra advent, fortfarande hög på ångorna efter första advent. Sjömansdräkten ligger kvar i hörnet, Markus luktar på den, visst kan den användas en gång till och saffranet känns fortfarande guldglimrande och magiskt.
Vid tredje är Larsson trött och advent har börjat gå på tomgång. Hur många saffransbullar ska man egentligen behöva äta? Är de inte jäkligt torra? Om de inte var gula, skulle någon äta dem alls? Markus orkar inte baka själv, köper på 7-Eleven och det borde han ju så klart inte ha gjort.
Och sen så… Finalen, fjärde advent. Den som allt har byggts upp till, nu är det inte långt kvar till DOPPAREDAN! Markus tar en kalldusch och sparkar igång maskineriet. Det kommer dröja minst 11 månader innan han kan börja skriva om Håkans spelningar igen. Både Håkan och Markus är taggade till tänderna i närmast manisk symbios och det blir tidernas urladdning. Saffranet flyger och ljusen bränns i båda ändar. Inte ens den magiska första advent hade kunnat skvallra om att det skulle kännas så här tre veckor senare. Sex plus! Ja, han petade in ett plus till, för så här jäkla överjordiskt bra kan det bara inte få vara? Men det kan det och det är det! Det är vår Håkan, vår advent och fan vad vi är bäst. Tills nästa år då det bara kan bli bättre.
Och ja, ganska exakt så ser svenskarnas syn på advent ut… Och min egen syn på advent då? Mitt liv befinner sig oavbrutet mellan tredje och fjärde advent (Ca 16, 17 december). Allt går på tomgång, sjömansdräkten är nopprig och saffranet har tappat sin lyster, men jag går fortfarande runt och väntar på den stora extasen som de säger snart ska infinna sig.
Första advent
Idag är det första advent vilket verkligen är skitkul på alla sätt och tidigare i veckan medverkade jag i Cyklopernas land med en adventsdikt som jag specialskrivit för SVT:s ungdomsavdelning. Ludvig föreslog spontant i redaktionsmailen att vi skulle ge ut dikten på Renate förlag, men Kerstin satte ner foten, vilket känns tur, såhär i efterhand. Min adventsdikt passar inte Renate. Den passar nog ingen. Eller tvärtom: den passar alla, den är för universell, den är för lätt att älska, för mainstream. Den är emot några grejer Renate står för, med andra ord. Tror jag. Det urvattnade är så hett just nu, det urvattnade är på allas läppar.
I programmet snodde jag en ordvits som Martin skrivit i redaktionsmailen, jag sa att gryningspyromanen är min favoritroman, sen tog jag kaffekoppen som var fylld med vatten, lämnade Garplinds skrivbord, och sa lite skönt kaxigt, om jag får säga det själv, “vi ses”. Varför skriver jag det här i Renate-bloggen? Jo, för jag hoppas att vi också ses. På Stockholms litteraturmässa på lördag den 4:e december. Mellan klockan 11 och 17 sitter jag iklädd Joker-mask och kostym bredvid Cycle Press-mannen Baba Stiltz iklädd Guy Fawkes-mask (vi hoppas bli misstänkta för någon sorts incel-terrorism) och säljer affischer från Renates snart utsålda första utgivning. Dödahavsrullarna, som vi lite skämtsamt kallar dem, när vi är svinfulla i trygga rum på redaktionens after works. Kom dit och säg hej. Eller säg något annat. Säg Opulens. Jag säljer också autografer. Och värdighet. Och graffiti. Och goda råd. Goda råd är dyra! Renates utgivning är billig.
Om jag köper någonting? Kontrar du. Snyggt där, maestro. Jag köper Clownen Jac. Alla olika utgåvor är intressanta i min bok. Klockan 16:45 är det dessutom ett panelsamtal i Teaterbaren. Anna och jag medverkar i det. Vi representerar Renate. Det är lite av ett skämt. Jag kuppade in att det ska handla om de positiva aspekterna av subkulturell nepotism eftersom min dotter tyckte att det var en cool idé. Fri entré, glad advent, gryningspyromanen, vart du än är.
Sluta beställ
Gud, sluta beställ affischer med ram, jag blir utbränd!!!
Tror hela Renate förlag är utbrända om jag ska vara ärlig.
Trillade precis in en ny beställning, har ni inget bättre för er en fredagkväll?
Vet inte varför jag skriver detta med radbrytningar, som en dikt.
Skrattade så mycket idag,
när jag skulle posta en affisch med ram (något som tar väldigt mycket tid i anspråk,
tid som borde läggas på att tänka
som tur är så kan man gå
och tänka
samtidigt)
Hade twittrat lite om autism innan,
det är ju skoj att tänka sig
att man har autism.
Eftersom man absolut inte har autism.
Men det vore trevligt att ha en ursäkt för att man är så
konstig, lat, förvirrad, och allt annat negativt som man
är.
Gick in på Posten och det första jag ser
är en kvinna som har autism på riktigt.
Missförstå mig rätt,
hon har inte grav autism,
inte så grav som de som har den grövsta sortens autism
har.
Det första hon säger är
att den här apparaten, den är inte ny, jag vet inte vilken slags apparat för den är under disken,
hon säger det till sin kollega, den är inte ny,
den kan omöjligt vara ny, för se här, den har dammkorn under skärmen…
Kollegan bara… jaha…
Jag frågade om jag kunde få låna “den blåa tejpen” som Ludvig Köhler lärt mig att man ska säga
när man ska skicka ett paket
Kan jag få låna den blåa tejpen?
sa jag.
Javisst! sa kvinnan med autism. Men ta den här,
den är inte blå
men det är också pack-tejp. Men lättare för dig att
hantera.
Jag hade aldrig hört ordet pack-tejp förut men kan säga
mitt förtroende för den är kvinnan var redan så högt så trots
att en man tidigare (en annan dag när jag skulle posta ett paket)
sagt att jag kunde ta den genomskinliga tejpen och jag hade sagt nej
jag ska ha den blå
så sa jag nu
OKEJ.
Och den var såklart lättare för mig att hantera, den blå hade varit jättesvår att hantera
och en anledning till
att jag funderat på att lägga ner webbshoppen.
Eftersom Ludvig Köhler sagt att jag ska säga att paketet ska skickas som paket
så sa jag det nu med
även fast det alltid känns lite konstigt att säga att paketet ska skickas som paket.
HAHA JA DET FÖRSTÅR JAG, sa kvinnan med autism.
Det går ju inte iväg som brev direkt, sa hon och log.
Gör med mig vad du vill, tänkte jag.
Kvinnan med autism läste adressen som stod på paketet och skrev in den
i datorn, samtidigt som hon sa, både till mig och till sin kollega
GUD JAG HATAR DET HÄR TANGENTBORDET!!!
Man såg att kollegan skämdes för att hon pratade på ett sånt informellt sätt
inför en kund.
Det är nämligen så, sa kvinnan med autism,
att på DET (pekar på andra datorn) tangentbordet sitter tangenterna
med några få millimeters mer mellanrum,
än på det här. (pekar neråt på tangentbordet)
Och det gör att jag trycker fel.
Hon lät inte bitter när hon sa det här utan hon hade hela tiden glimten i ögat.
Nu var paketet postat och jag lämnade Posten.
Ungefär när jag stod vid ett övergångsställe (det är ju då man har tid att känna efter)
kände jag att jag glömt min halsduk.
Jag hade tagit av mig den när jag förberett mig på att kämpa med den blå tejpen.
Jag vände på klacken och styrde mina steg mot Posten.
Från lite håll såg jag genom fönsterrutan,
ungefär som ett föräldralöst barn ser in genom fönsterrutor på julafton
hur andra familjer firar jul och har det så trevligt,
eller liknande,
hur kvinnan med autism med bekymrad min tog upp min halsduk,
granskade den noga,
och sen började vika ihop den med millimeterprecision,
i flera lager, och jag ville gärna att hon skulle få fullfölja sin uppgift,
men tänkte det var bäst att gå in och ta halsduken innan hon hann packa ner den i ett paket
och skicka den till ett hittegodsavdelning
i Umeå
eller nåt.
Jag trodde detta var sista gången jag skickade iväg en affisch med ram men nu
kom det som sagt en till beställning.
Det är kul ändå, fortsätt gärna. Men räkna med lite längre leveranstid om mina barn är sjuka
vilket de alltid är. Och beställ gärna mina och Ludvigs affischer också, vi är också
författare.