Egen text

Jag sitter här och skriver. Det är den sextonde oktober och Finland har fått sin femte coronavåg, har jag precis läst på Dagens Nyheters webbplats. Tänkte lite på bandet Mahavishnu Orchestra tidigare idag, och att så lite förändras från när man var riktigt ung, vissa kvällar kan allting bubbla upp och allt känns som förut, en kväll för femton år sedan. Jag såg filmen Raggare igår och blev lite nostalgisk. Det finns en film på SVT Play av Chantal Akerman som jag har velat se sedan jag var 17 eller så, nu måste jag förmodligen se den. Men den är tre timmar lång. Det är mindre än två veckor kvar till affischerna släpps på releasen, det är inte så lång tid när man tänker efter. Om jag gör 50 armhävningar och 150 situps per dag kan man nog se ett resultat på min kropp på releasen. Jag kan också läsa hela P-O Sundmans författarskap och vara förberedd för releasen på ett helt annat sätt. Jag tittade på filmen Rio med min son och blev lite ledsen när jag tänkte på hur det ska gå för alla paradisfåglar. Men det känns här ändå viktigt att understryka att Renate inte har några världsförbättrande ambitioner. Ibland kan jag känna att kulturvärlden har tagits över av människor som inte borde hålla på med kultur, men deras gamla sysslor har blivit robotiserade och därför måste de ju hålla på med någonting. Det finns något mystiskt och oklart i kulturen, i skapandet, som förmodligen alltid kommer finnas där. Det kommer också leda till att massa personer håller på med det utan att de vet vad de gör, och utan att de förstår att de kanske gör kulturen en otjänst genom att ladda den med massa budskap och så. Vad ville jag säga med det här. Jag har skrivit en dikt på en affisch, köp den om du vill. Eller så kan du gå förbi den på stan bara. Låta budskapet sjunka in, nej, det finns inget budskap. Eller, det känns fel att säga att det inte finns ett budskap, men det känns lika fel att säga att det finns ett budskap. Det är en sång man kan sjunga när allt annat känns konstigt och manipulativt.