Sagan om Pressbilderna

När Renate hade sin mytomspunna releasefest för Renate 001-004 på Bar Brillo i fjol så hade vår DJ, Andreas Bertman, fått i uppdrag att fota pressbilder när vi satt och åt middag. Eller såhär: han ställde upp gratis med sin fotografiska expertis, något som lite senare skulle förära honom en oväntad hedersmedalj. Det var kul när vi blev fotade, vi hade mat och sås och vin i munnen, och sen gick vi ut och brände av lite bilder med blixt i Humlegårdens periferi. Martin hade sin pälsmössa och jag gjorde ett hjärta av luft med händernas fingrar.

Sen var det ett jävla tjat i redaktionsmailen om de där bilderna, de behövdes tydligen pronto för att kunna skickas ut till Malou och kreti och pleti innan liket blev kallt. Men bilderna dröjde. På grund av produktionskedjans analoga teknik. I väntan på slutresultatet dagdrömdes det med största sannolikhet om bilderna i våra respektive huvuden, megalomana dagdrömmar, men när Andreas till slut scannade in och mailade dem i mellandagarna blev det ganska tyst. Bilderna i sig var jättefina, kompositionsmässigt etc, men det var som att det inte fanns någon på vilken alla i Renate kände sig tillräckligt snygg. Det var inte sådär vi identifierade oss. Det rimmade illa med den glamorösa självbilden. Renate var för fula. Ingen ville säga det rakt ut, men alla visste att detta var sanningen. Och eftersom Renate består av en grupp ytterst fåfänga själar så var det som att locket lades på. Och nu vet jag inte vad som kommer att hända med dessa pressbilder. Om de någonsin kommer få se dagens ljus.